Det har alltid funnits elever i skolan som av olika anledningar inte kunnat delta i den vanliga undervisningen. För dessa har man ordnat specialundervisning, som också omfattat elever med anpassningssvårigheter. Denna undersökning fokuserar på de missanpassade eleverna och socialt relaterade skolsvårigheter, att barn med arbetarbakgrund genom tiderna upplevt skolan som en helt ny värld. Många har utvecklat en motkultur p.g.a. att de inte har kunnat leva upp till skolans förväntningar och krav, vilket resulterat i försämrade skolprestationer. Antalet hjälpklasser i Sverige fyrdubblades 1945-1959 och de skolutredningar som tillsattes syftade till att använda de specialpedagogiska resurserna på ett bättre sätt. Dåtidens politiker ansåg att skolsvårigheter var ett allvarligt problem och man menade att ”formandet” av de barn som hotades av vanart skulle påbörjas före skoltiden. Resultatet är den dagis- fritids- och förskoleverksamhet vi har idag, där anpassning in i skolkulturen är det huvudsakliga syftet. När hela skolans verksamhet syftar till att reducera olikheter accepteras inte det faktum att elever är olika när de börjar skolan. Därmed blir skolans normer och värderingar ett hinder för de som inte ”passar in” och lärarnas uppgift blir att försöka omforma de missanpassade barnen, så att de bättre passar in. En studie av hjälpklassundervisningens omfattning i Arvika 1945-1961 visar att andelen elever med arbetarbakgrund i hjälpklass var större än i normalklass. Andelen pojkar var också större i den förstnämnda. Bestod deras skolsvårigheter möjligen av missanpassning? I hur hög grad är det skolans egen kultur som skapar elevernas svårigheter?