Denna rapport bygger på en undersökning om de språkliga könsmönstren i skolan och jämförelser med resultat från övrig forskning på området. Eftersom en stor del av den litteratur som finns på området inte tycks stämma överens med den bild jag personligen har skaffat mig om könsmönstren i skolan har syftet med denna undersökning varit att ta reda på om det är så att pojkar hörs mer eller om läget har förändrats och flickor av idag tar för sig mer. Utgångspunkten för undersökningen var att titta på hur ofta och på vilket sätt pojkar respektive flickor tog kontakt med sin lärare. Som ett komplement till detta har jag även tittat på hur läraren delar ut ordet; om pojkar får ordet oftare än flickor eller tvärt om. Metoden för undersökningen var observationer där jag i tio minuters tid vid nio tillfällen förde anteckningar i ett observationsschema. Jag observerade en sjundeklass på en medelstor skola i en liten stad i början av lektionerna tre dagar i rad i tre veckors tid. Vissa utav resultaten stämde överens med litteraturen på området medan andra inte gjorde det. En punkt där mitt resultat stämde överens med tidigare undersökningar var att det är vanligare att pojkar talar rakt ut än vad det är att flickor gör det. Ett utav de mest intressanta resultaten min undersökning gav var att flickorna och pojkarna kontaktade läraren i lika stor utsträckning. Detta är något som inte stämmer överens med tidigare forskning då man ofta talar om att pojkar talar dubbelt så mycket som flickorna. Efter jämförelser mellan mina resultat och litteraturen kan jag se att det skett vissa förskjutningar i könsmönstren men även att vissa av dem består. Då min undersökning inte kan ses som en tillräcklig grund att dra långtgående slutsatser på på grund av dess ringa storlek vill jag som avslutning poängtera vikten av att området utforskas ytterligare för att om möjligt styrka mina resultat.