I denna uppsats undersöker jag hur lärare och elever använder berättelser i undervisningen och hur den muntliga traditionen kan bevaras. Under en resa till Dharamsala, i norra Indien, genomförde jag kvalitativa intervjuer med rektorer, lärare och studenter. Dessa människor arbetar och lever i exil tibetansk kultur under ledning av Dalai Lama. En kort bakgrund om Tibets historia finns inledningsvis. Den svenska kulturen finns med genom en intervju med Elisabet Härenstam, vilken också gav inspiration till val av ämne. Litteraturundersökningen har som bas två böcker, Berätta som en saga av, Kirean Egan och Som en roman, om lusten att läsa, av Daniel Pennac. I tillägg till det finns också min tidigare undersökning om ”Elevers lust till att läsa och skriva”. Resultatet visar bara fördelar för både elever och lärare. Muntligt berättande ger förbättrad språkutveckling hos elever, större medkänsla med andra människor och lust till att läsa. Dessutom sammansvetsar det grupper och ger en gemensam positiv upplevelse under själva berättarstunden. Dessutom gäller det som i all inlärning att eleverna måste befinna sig i meningsfulla sammanhang och det är lärarnas uppgift att röja undan hindren för detta. Bevarandet av denna berättartradition kan bara fortsätta om människor fortsätter att berätta, samlar berättelser och lyssnar på andra. Jag kan se en viss skillnad i engagemang hos den tibetanska och svenska skolan i användandet och bevarandet av berättartraditionen. Tibetanerna i exil har ett naturligt syfte, vilket är att hålla ihop sitt folk och bevara Tibets kultur. Den svenska skolan använder berättande för att motivera, inspirera och utveckla språket.