”Fröken, fröken det står bil här! Och jag kan ge mig FAN på att det har stått bil där hela tiden!” Så här uttryckte sig en pojke som precis knäckt koden. När jag fick höra detta satte det djupa spår i mitt hjärta och i min tankebana. Jag kände då att jag måste ta reda på hur man lär barn att läsa. På så sätt kom detta arbete till och jag känner en stor glädje över att få tillfället att lära mig mer om just detta ämne. Jag har i litteraturgenomgången redogjort för vem som lär barn att läsa, vad läsning egentligen är och läsutvecklingen och dess utmaningar. Jag har även jämfört två inlärningsmetoder för läsning, nämligen den analytiska metoden och den syntetiska metoden. Jag har inför arbetet haft min slutpraktik i en förskoleklass och förstaklass, jag har under åtta veckor varit med och sett deras läsutveckling. Jag har även intervjuat två lärare och deras intervjuer finns att läsa som bilagor längre bak i arbetet. Med hjälp av all litteratur, mina observationer och intervjuerna har jag dragit följande slutsatser: Barn lär sig att läsa på egen hand, vi som lärare kan enbart visa dem vägen. När det kommer till vilken metod man skall använda anser jag att en kombination av metoderna är bäst. Att på sitt eget sätt plocka ur guldkornen från de olika metoderna och bilda sin egen pedagogik känns för mig som ett stort privilegium. En av våra största uppgifter är att få barnen att behålla motivationen för läsning – det gör vi genom att genomsyra dagarna med läslekar.