Uppsatsen handlar om några högstadieelevers olika sätt att levandegöra berättelser genom fantasi, inlevelse, lyhördhet samt genom kroppsliga uttryck som rörelser och mimik. Slumpmässigt valde jag ut åtta elever i år 8 och åtta elever i år 9 att delta i min utvärdering. Antalet deltagande elever är alltså 16. Utvärderingen består av sex frågor som eleverna fick 60 minuter till att besvara. Med hjälp av frågorna och genom att göra ett urval av de 16 elevsvaren avser jag att visa hur eleverna på olika sätt levandegör berättelser samt hur dessa ”sätt” kan relateras till dramapedagogerna Olenius, Johnstone, Heathcote samt psykoterapeuterna Jung och May. Dels är resultatet att alla elever, mer eller mindre uppfyllt mina mål, nämligen att de på något vis kunnat levandegöra egna berättelser, utvecklat sin fantasi, inlevelse, lyhördhet, sitt kroppsspråk och tal samt utvecklat sin förmåga till samarbete. Dock förhåller det sig så att varje elev uttrycker sig på sitt eget sätt. Exempelvis använder en elev manus under övning och uppspel, medan en annan elev inte gör det. Dels är resultatet att Olenius dramapedagogik har fungerat bäst i relation till elevernas sätt att levandegöra berättelser. Olenius menar att man genom drama kan utveckla elevernas lyhördhet, berika deras ordförråd samt öka deras kommunika-tionsförmåga.