Det samhälle som vi idag lever i kräver att vi har tillräckliga läs- och skrivfärdigheter. Höijen och Lundberg (1990) menar att en av skolans viktigaste uppgifter är att se till att elever får en fungerande läsfärdighet. Tyvärr är det många nu som lämnar skolan med otillräckliga skrivfärdigheter. Mitt syfte med detta arbete var att undersöka hur lärare uppmärksammar, bemöter och hjälper elever med läs- och skrivsvårigheter. Sex kvinnliga lärare, tre på lågstadiet och tre på mellanstadiet, har intervjuats och de har berättat hur de i sitt klassrum jobbar med läs- och skrivsvårigheter. Dessa lärare tar upp några signaler som tyder på att en elev har läs- och skrivsvårigheter. Det kan vara att eleven har svårt med bokstäver, svårt att ljuda och glömmer ofta det ljud som de lärt sig. Han/hon läser även långsamt och läser ofta fel. Lärarna är överens om att det gäller att möta eleven där den är. Inte ställa för höga krav eller ge för svåra uppgifter. Det är viktigt att lyfta fram elevens positiva sidor och ge beröm. Något annat som lärarna lyfter fram är att man måste skapa en trygg stämning i klassen. Eleverna ska lära sig att acceptera varandras olikheter, inte skratta om någon inte kan eller säger fel och även att de hjälper varandra. Några metoder som två av lärarna använder sig av är Bornholmsmodellen och Nya Zeelands projekt. I Bornholmsmodellen leker man med t ex rim och ramsor där man ökar svårighetsgraden på lekarna successivt. Nya Zeelands projekt innehåller även det rim, ramsor och även sånger mm. Man jobbar här med uppgifter som är laborativt verklighetsanknutna. Två av lärarna menar även att hjälpmedel som bandspelare och dator kan vara till hjälp för elever som har läs och skrivsvårigheter.