Den här uppsatsen bygger på en studieresa till Dharamsala i norra Indien, dit många tibetaner har flytt, och jag studerat hur verksamheten bedrivs på ett hem för tibetanska barn med handikapp. För att genomföra min undersökning har jag gjort intervjuer i Indien och observationer på hemmet, Nyingtob ling. Jag anser inte att man på ett tillfredsställande sätt kan jämföra Indien och Sverige, eftersom länderna har så olika förutsättningar och ekonomiska möjligheter, därför har jag medvetet undvikit att göra det i min resultatdel. Det fanns ingen skriven litteratur om ämnet i Dharamsala, därför finns inte heller någon litteraturgenomgång i uppsatsen. När jag reste till Indien visste jag inte vad jag skulle studera, men efter ett gemensamt besök på Nyingtob ling förvånades jag över hur bra barnen verkade ha det där, det tillsammans med min egen erfarenhet av arbete med handikappade i Sverige gjorde att jag blev intresserad av att berätta för andra vilken fin verksamhet som bedrivs för tibetanska barn med handikapp i Indien. Jag har studerat den pedagogiska verksamheten på Nyingtob ling, hur vardagen ser ut på hemmet, hur arbetet bedrivs utifrån barnkonventionen samt funderat över vad svenskar och tibetaner kan lära av varandra. Mina studier visade dock snart att det inte fanns så mycket verksamhet på Nyingtob ling, att man visar en fasad för besökaren.