För ungefär 15 år sedan utfördes de första operationerna på döva barn med cochleaimplantat i Sverige. I och med detta, restes många frågor om hur dessa barn skulle behandlas pedagogiskt på bästa sätt för att deras språkutveckling skulle bli så bra som möjligt. Barnens språkutveckling, deras förmåga att använda sin hörsel och att delta i större grupper är de största frågorna bland många forskare (Willstedth-Svensson, 1999). Frågorna har ännu inte fått några entydiga svar, och många funderar fortfarande på i vilken utsträckning barnen kan utnyttja sin hörsel i talad kommunikation. Det övergripande syftet med min undersökning i detta arbete är att ta reda på hur det går för CI-elever i skolmiljö i kommunikativa situationer med hörande kamrater. Det nämns tidigare också att CI-barn ska ha svårt för talad kommunikation i grupp och min undersökning bygger på ett grupparbete där CI-eleverna tillsammans med sina hörande klasskamrater ska lösa en praktisk uppgift tillsammans. Är deras kommunikativa förmåga så pass utvecklad på talspråk och uppfattar de vad kamraterna säger? Är de delaktiga på samma sätt som sina hörande kamrater när kommunikationen görs med talspråk? Jag har valt att genomföra min empiriska undersökning genom observationer och intervjuer av två CI-elever och sju hörande klasskamrater. Min strävan var att utgå från barnens perspektiv. Studien visar att dessa CI-elever hade förmågan till talspråkskommunikation i gruppsituation, med hörande kamrater och att de deltog på samma sätt som de hörande eleverna och att de genom sitt hörselhjälpmedel uppfattade vad de hörande eleverna sa.