Are the neuropsychiatric diagnoses needed at school? That is the headline of this degree project. Its about how we got this wave of such many diagnoses during the 1990´s. How come we got them and what does school really do for those children who are in need of special pedagogical support? Why did school send so many away for inquiry, was it just because of their pattern of behaviour? Couldn’t school do anything for them anyway? What does the education act and the school plan say? The school as an institution has a teaching duty, which means that everyone has the right to an adapted education independent of their condition and needs. I have interviewed 5 persons who have different experiences of these diagnoses. Two teachers, one recreation instructor, a school nurse and one former pupil who got a neuropsychiatric diagnose during his school years. I investigated their opinion, values and feelings about this subject and tried to find out what they think about it, if the diagnoses really are necessary and why. Many scientists in medicine say that it’s natural to have a pattern of behaviour, which can be explained by diagnoses. But is it a condition to have diagnoses just to get extra help or an extra resource for a pupil?

Det här examensarbetet är en undersökning som handlar om behovet av de neuropsykiatriska diagnoserna i skolan. Behövs en diagnos för att eleven skall få den hjälp den är berättigad till? Under 1990- talet blev det alltmer populärt att skicka elever på en utredning angående deras beteendeproblematik. De ekonomiska förutsättningarna blev sämre och för att få resurser så blev det nödvändigt att ha en elev med en konstaterad diagnos. Statens intentioner med en välfärdsmodell där alla medborgare har rätt till stöd och hjälp uppnåddes ej. Verkligheten blev en annan där alltför många utreddes innan skolan såg över sin pedagogiska verksamhet. Miljön borde ha anpassats till varje elevs behov. Det blev lätt att skylla problemen på barnen när det i själva verket kanske fanns andra anledningar till att eleverna föll ur ramen för så kallat normalt skolbeteende. Undersökningen har bestått i att få pedagogers, en skolsköterskas samt en före detta elevs perspektiv på deras åsikter, erfarenheter och värderingar i fråga om dessa diagnoser. För att få ett djup i undersökningen har jag använt mig av intervjumetod där det blev ett samtal om ämnet. I mitt resultat kom jag bland annat fram till att en diagnos dessvärre var nödvändig för att få möjlighet till resurs.