Denna uppsats behandlar Fru Marianne (1887) skriven av Victoria Benedictsson och Dykungens Dotter (1985) av Birgitta Trotzig. Uppsatsen diskuterar deras identitetsutveckling, självförverkligande och äktenskapets betydelse utifrån dåtida samhällsnormer. I uppsatsens analyserande avsnitt undersöks följande frågor: Vilka mål har Marianne och Mojan i sina respektive liv? Vad vill de uppnå och vad strävar de efter? Vilken betydelse har äktenskapet för Mariannes respektive Mojans personliga utveckling och identitet? Benedictssons och Trotzigs romaner har olika förutsättningar, då de skrivits under olika tidsperioder med olika värderingar. Det de dock har gemensamt, är att båda kvinnliga huvudkaraktärerna handlar om kvinnans konflikt med den traditionella kvinnorollen. Mojans identitetsutveckling har lett till en positiv utveckling. Mojan förverkligar sig när hon inser konsekvenserna av sina handlingar och återförenades med sin dotter i slutet. Hon är en ogift mor som tvingas lämna sin inskränkta by på grund av graviditeten. Hennes graviditet utan att vara gift accepteras aldrig, och hon strävar ständigt mot det ”normala” och att accepteras av samhället. Detta sker först när hon gifter sig, men på bekostnad av sitt barn som hon tar avstånd från. Det är dock inte äktenskapet som förverkligar henne, som hon först trodde att det skulle göra. Hennes uppgång sker när hon försöker botgöra sina tidigare handlingar gentemot dottern genom att strunta i samhällets syn på henne och ta hand om sin sonson, och i och med det finna frid. Genom att komma till insikt med sin skuld växer hon som människa och blir slutligen till freds med sig själv. Uppsatsen visar att Marianne offrar sin ursprungliga personlighet, den sexuella kvinnan, och ger efter för äktenskapets och samhällets konventioner. Hon ger upp sin erotiska personlighet för att få gemenskap med sin man, och gör upp med sig själv och sin kvinnlighet för att passa in iden nya rollen som blivande mor och respektabel fru. Man kan även se det från en annan, mer positiv sida: Att Marianne mognrt under äktenskapets gång där hennes gamla identitet inte skall ses som en personlig uppoffring, utan som en anpassning till hennes nya liv som fru och ansvarsfull vuxen. Huruvida hon själv väljer denna förändring eller om det sker omedvetet är oklart. Det är dock tydligt att Mariannes personlighet formas så att hon slutligen anser sig vara lycklig med denna förändring.