Bakgrunden till varför den här uppsatsen skrevs var delvis att det fanns ett dåligt underlag hur demokrati fungerar i skolan, hur värdegrunden fungerar i verkligheten eller hur samtalet fungerar. Det finns en åtskillnad där elever på de praktiska programmen antas sakna mycket förståelse för demokratin, Syftet med den här uppsatsen var att undersöka möjligheterna till det deliberativa samtalet i samhällskunskapsundervisningen utifrån de attityder som elever och lärare uttrycker Till detta har tre forskningsfrågor formulerats: Finns det några skillnader i möjligheterna till deliberativ demokratiutveckling i jämförelse mellan samtalsklimat i olika gymnasieklasser? Vilken roll spelar läraren för utvecklandet av den deliberativa demokratin? Vilken roll har skolan i övrigt och i relation till samhällskunskapen för att ge eleverna en möjlighet att utveckla den deliberativa demokratin? Jag gör en deskriptiv studie med en induktiv ansats, mitt tillvägagångssätt är därav att ställa intervjuer till ett antal elever från olika klasser i gymnasiet. Jag ställer fria intervjufrågor, och utifrån svaren identifieras de entiteter som framgår av svaren. Entiteterna analyseras sedan inom den teoretiska ramen som givits genom demokratidefinitionen och definitionen av det deliberativa samtalet. Dessa två faktorer utgörs av ett antal kriterier och indikatorer som används som måttinstrument för hur intervjuerna sedan ska tolkas i analysen. Kriterier för den demokratiska processen och indikatorerna på det deliberativa samtalet – ofta refererat till som det demkratiska pratet – är samlade och skapade utifrån Curt Räftegårds studie om pratet som demokratiskt verktyg. Valet av avgränsning har varit till Samhällskunskap A eftersom i den kursen ryms dels demokratimålet. Den är dessutom den enda kurs som räknas till obligatorisk för alla gymnasieelever. Därmed är det lättare att fånga upp en bättre allsidighet. Resultatet av undersökningen pekar på att det finns skillnader i möjligheter till demokratiutveckling genom samtalet. Främst så verkar det som att två av de undersökta klasserna har bättre förutsättningar att nå goda pratmöjligheter. Av dessa två är den ena den praktiska klassen. Läraren möjliggör i det här fallet mycket i samtalet och bereder det deliberativa samtalet. När det gäller relationen till skolan är det tydligt så att klasserna med undantag för en anger ett upplevt lågt förtroende för de demokratiska möjligheterna i skolan. Möjlgheten till det deliberativa samtalet i samhällskunskapsundervisningen är alltså utifrån flera aspekter bra, men det största hindret för den finns inte förbehållslöst i skolan som struktur. Utifrån analysen och undersökningen konstateras också att en viktig väg att möjliggöra det deliberativa samtalet i skolan genom att ge chans och påbjuda sammanbindande tillställningar.