Hösten 2002 deltog jag i en resa till Kenya. Resan, som organiserades av Karlstads universitet, ingick som en del i min gymnasielärarutbildning. Jag och de fyra övriga gymnasielärarstuderandena spenderade en vecka vid gymnasielärarhögskolan Laikipia College Campus. I denna uppsats klargörs det hur lärarpraktiken är strukturerad vid detta lärosäte i Kenya och hur några lärarstuderande där upplevde den. I uppsatsen diskuteras även kopplingen mellan teori och praktik, handledning samt universitetets bedömning. Skiljer sig Kenyas och Sveriges lärarpraktik åt vad beträffar dessa delar? I uppsatsen utgår jag från några svenska forskares rön om praktik. Fem intervjuer med kenyanska lärarstuderande ligger sedan som grund för diskussionen om den kenyanska lärarpraktiken. Sammanlänkningen av teori och praktik är ett problem i lärarutbildningen. Det förekommer att lärarkandidaterna under praktiken värderar just den praktiska delen av utbildningen högre än den teoretiska (Carlgren, 1990:62, Bergman & Törnvall, 1999:10). Ett arbetssätt för att minska klyftan mellan teori och praktik är mikroundervisning. Detta verkar vara ett vanligt arbetssätt vid lärarutbildningen vid Laikipia College Campus. Vid Karlstads universitet sker samtal med ämnesdidaktiklärarna före, under och efter praktiken. Detta är förmodligen också ett sätt för att minska klyftan mellan teori- och praktikdelen. I Kenya får de studerandena istället fler praktikbesök där givande didaktiska samtal kan gå av stapeln. Uppdelningen mellan teori och praktik har uppmärksammats vid Karlstads universitet då man i den nyinförda lärarutbildningen har spritt ut och förlängt den verksamhetsförlagda delen i ett försök att minska den uppdelningen. Det finns både för- och nackdelar med handledning. Det är bra att under handledning av en erfaren lärare få möjlighet att reflektera över olika undervisningsfenomen. Flera forskare pekar dock på den påverkan handledaren utövar på lärarkandidaten och den risk som föreligger av en konservering av en traditionell undervisningsform (t.ex. Bergman & Törnvall, 1999:9f). De kenyanska lärarkandidaterna saknar handledare under praktiken och risken för en konservering av en traditionelll lärarroll torde således vara mindre där. De kenyanska lärarkandidaterna har således mer frihet och ansvar än vad svenska lärarkandidater har, vars handledare bevistar alla deras lektioner. De svenska lärarkandidaterna har dock friare kursplaner. Vid Karlstads universitet spelar handledaren en stor roll vid bedömningen, även om ämnesdidaktikläraren är den som är examinationsansvarig. Denna lärare kommer vanligtvis på besök en gång och har förmodligen svårt att under en så kort tid bilda sig en fullständigt klar bild över lärarkandidatens läraregenskaper. De kenyanska lärarkandidaterna, som saknar handledare, får istället fler praktikbesök (mellan tre och sex). Dessa besök ansåg alla informanter vara givande. Den kritik som framkom var att de inte alltid hade kunskap om de ämnen lärarkandidaten undervisade i samt att besöken var få till antalet. Praktikbesöken är till skillnad från de från Karlstads universitets sida, oanmälda. Detta fann dock informanterna vara positivt i och med att de ansåg att det var det som gjorde att de alltid var väl förberedda.