Uppsatsen handlar om möjligheter och problem med tvärvetenskaplig undervisning på gymnasieskolan. Som grund för studien har fyra intervjuer gjorts med aktiva gymnasielärare, två historielärare och två biologilärare. Representanter från humaniora och naturvetenskap. Intervjuerna har upptagits med band och analyserats i efterhand. Undersökningens begränsande underlag ger inte mer än en inblick i frågeställningarna. Den teoretiska grunden för uppsatsen är att det ur flera aspekter är en fördel med tvärvetenskaplig undervisning. Framförallt ges möjlighet att diskutera och lösa stora ämnesövergripande problem. Detta är bra ur ett samhällsperspektiv då det föder demokratiska medborgare och det är förenligt med målen i gymnasieskolans ämnesplaner. Lärarna på gymnasiet ser stora fördelar och möjligheter med en tvärvetenskaplig undervisning men de saknar den kunskapsbas som behövs. Tvärvetenskap förutsätter intresse för olika discipliner och kunskap över ämnesgränserna, något lärare av idag ofta saknar, av olika skäl. Detta gör att de själva inte kan använda exempel från andra discipliner i den omfattning de skulle önska. Samarbete mellan lärare på skolan är ofta bristfällig och arbetslag saknas, något som omöjliggör mycket samarbete. Mellan olika discipliner finns i sig inte så stora skillnader i själva undervisningssituationen att det skulle försvåra för en lärare att jobba över gränserna. Lärarna skulle önska lite mer styrning från skolledning mot ett tematiskt ämnesövergripande lärande på skolan men avsaknaden av tid och rum för detta hindrar. Teman i sig är något lärarna tror är det bästa sättet att nå en större förståelse hos eleverna kring de stora sammanhangen.