Både i läroplanen för gymnasiet och i måldokumenten för den studerade folkhögskolan står tydligt att elevers/studerandes muntlighet ska utgöra en viktig del i undervisningen. Syftet med den här uppsatsen är därför att undersöka den spontana muntliga studerandeaktiviteten (vilken jag också benämnt som talkultur) under olika lektionstillfällen i en folkhögskoleklass för att se dess omfattning, orsaker samt förtjänster. Studien syftar också till att ge en bild av hur detta fenomen skiljer sig från motsvarande i gymnasieskolan. I litteratur inom det berörda ämnet tar man exempelvis upp att talaktiviteten bland annat beror på kön (pojkar talar generellt sett mer än flickor) och att även klasstillhörighet påverkar. Andra författare förmedlar hur elever upplever det att tala i klassrummet och/eller hur lärare kan göra för att få dem till det. Det ges också ett mer teoretiskt perspektiv om betydelsen av att ha en undervisning där de olika eleverna får möjlighet att göra sina stämmor hörda. Studien är uppbyggd på observationer av fyra olika lektionstillfällen i och på intervjuer med de 15 som gick i den observerade klassen och deras två SO-lärare. Syftet med observationer var att undersöka hur mycket som sades och vilken typ av yttranden som fälldes (till exempel om det rörde sig om frågor, kompletteringar, svar på öppnas frågor eller debattinlägg). I intervjuerna tillfrågades lärarna om hur de tänkte kring studerandes talroller på lektionerna och hur de gjorde för att få dessa mer aktiva på detta område. De studerande fick svara på frågor om hur de själva såg på sin muntliga spontana aktivitet i lektionssammanhang, vilken betydelse dialogen har i undervisningen samt hur deras lärare gjorde för att få igång en sådan. Denna studie gjordes på Fristads folkhögskola. Förutom detta ges också översikt av erfarenheter om talkulturen från gymnasieskolan, baserat på de klasser jag har gjort praktik i. Undersökningen visade att det fanns en aktiv talkultur i folkhögskoleklassen, där de flesta av de studerande upplevde sig ha såväl chans som självförtroende till att tala. Också lärarna strävade medvetet efter att öka den spontana muntligheten hos de studerande. Alla berörda såg dialogen som en viktig beståndsdel i undervisningen där man både fick möjlighet att dela med sig och få till av andras erfarenheter och åsikter. Man var i stort överens om att det var lättare att prata spontant och att man då drevs av intresse, oppositionslust, vetgirighet samt vilja att dela med sig sin kunskap. Denna (om ock mycket begränsade studie) har också visat att folkhögskolan har i större utsträckning än i gymnasiet ett utvecklat sätt att få till stånd en dialog med sina studerande. Detta kan troligtvis bero på att man där har mindre klasser, en annan pedagogisk grundsyn samt mer motiverade studerande.