År 1993 publicerades forskning av Gordon Shaw och Frances Rauscher, som visade att det fanns ett samband mellan musik och vissa kognitiva förmågor. Detta skapade uppståndelse bland människor. På löpsedlarna kunde man läsa att ”Musik gör dig smartare”, ledande personer gick ut och sa att föräldrar borde spela klassisk musik för sina nyfödda barn och cd-företag tog fram produkter som var speciellt anpassade för att stimulera barns intelligens. Några år senare hade det dykt upp studier som inte lyckades replikera det som Shaw och Ruscher hade fått fram. Detta gjorde att debatten fortsatte. Och den fortsatte även att intressera allmänheten, då den handlade om det som alla föräldrar vill veta, nämligen vilket är det bästa sättet att uppfostra sina barn. Syftet med detta arbete är att undersöka fyra frågeställningar inom ämnet, nämligen: 1) Lär man sig fler meningslösa stavelser under en begränsad tid, om man samtidigt lyssnar på musik av Mozart? 2) Är Mozarteffekten större på personer som är musikaliska? 3) Är Mozarteffekten större på personer som tycker om musiken de hör? 4) Är Mozarteffekten större på personer som både är musikaliska och tycker om musiken de hör? I denna undersökning användes två gymnasieklasser, där man testade hur många meningslösa stavelser de kunde lära in på fem minuter. I den ena gruppen fick eleverna lyssna på Mozarts sonat för två pianon, K448 före och under inlärning. I den andra gruppen fick de inte höra någon musik. Efter försöket fick samtliga besvara ett kort frågeformulär, där de angav kön, om de ansåg sig vara musikaliska eller inte samt om de tyckte om musiken de hörde. (Det sistnämnda bara i experimentgruppen.) De fick också återge alla stavelser de kom ihåg. Resultatet var att inga signifikanta skillnader fanns. Det fanns dock tendenser till att gruppen med musik lärde sig mer, att de musikaliska lärde sig mer och att de som både var musikaliska och tyckte om musiken lärde sig mer. Kanske skulle dessa resultat bli signifikanta om större grupper undersöktes.