Denna studie har haft sin bas i Varanasi, Indien under hösten 2001. Där har två former av pedagogiska verktyg, när det gäller kunskapsöverföring av religion och tradition till nästa generation, undersökts. Huvudsyftet med denna uppsats har varit att belysa och närmare undersöka två uttrycksformer, nämligen muntligt berättande och användandet av serier med religiös ton. Detta för att ge inspiration till nya vägar inom den svenska skolan och få en inblick i den pedagogiska processen hos indiska barn. Metoden som har använts har varit två-delad, dels litteratur studium och dels en intervjudel. De intervjuade har varit i åldrarna 12-65 år och kommit från samma geografiska område. De intervjuade har fått berätta om sina tankar, erfarenheter och syn på dessa två pedagogiska verktyg. Studien visar tydligt att den första djupare kontakten med den egna traditionen och religionen ofta tas via muntligt berättande eller via serier. Berättandet börjar vid mycket låg ålder och föräldrar eller personer ur den äldre generationen står för detta traditionella berättande. Då indiska skolan inte får undervisa i religionskunskap, är detta två av de tillvägagångssätt som bidrar till att traditionen når nästa generation. De slutsatser man kan dra av denna studie är att traditions-överförandet fungerar bra, även fast den indiska statliga skolan inte bidrar med något. Den svenska skolan bör kunna använda sig mer av dessa två pedagogiska verktyg i sin verksamhet och på så sätt stimulera eleverna till att bli mer intresserade av främmande kulturer.