Uppsatsen utgår från den nationella kursplanen i moderna språk, steg 2, för att söka fastställa vilka grammatikkunskaper som utifrån kursplaneformuleringarna skulle kunna uppställas som nödvändiga, som minimikunskaper i italiensk grammatik. Jämförelser görs med en lokal kursplan från ett teoretiskt gymnasium i Karlstad. De grammatikkunskaper som framläggs som (förslag till) miniminivå på önskade färdigheter, jämförs med de krav en enkel, italiensk text ställer på läsaren. I samband med denna undersökning föreslås revideringar till listan över önskvärda kunskaper, framförallt förslag till utökningar av listan. Ett antal i Sverige använda läromedel i italienska undersöks med utgångspunkt från de uppställda kunskapskraven. Syftet är att fastställa hur väl de olika läromedlen (läroböcker, grammatikor och en fristående övningsbok) förmår förmedla den kunskap som behövs för att klara steg 2. Böckerna uppges samtliga leva upp till kraven, med vissa reservationer för ett verk. Några grammatikor uppges bättre lämpa sig för högre studier eller som referensverk, än för gymnasiestudier. I den avslutande diskussionsdelen dryftas också i korthet frågan om hur språkundervisningen på gymnasiet kan förbättras. Som förslag framkastas framförallt att eleverna borde ges möjlighet att läsa också steg 3 och, om detta inte vore möjligt, att undervisningen på steg 1 och steg 2 borde förläggas över samtliga tre läsår. Detta i syfte att dämpa stressen inom studierna, att ge eleverna mer tid till inlärandet.