Denna uppsats är en undersökning av gymnasielärares kunskaper om barn och ungdomar med särskilda behov och hur väl de känner att de kan hjälpa och stödja dessa elever i skolan utifrån vad som sägs i Lpf -94. Efter litteraturstudier har jag dels funnit att det uttryckts farhågor om att den specialpedagogiska kompetensen håller på att utarmas, dels att många lärarstuderande (däribland jag själv) och färdiga lärare efterfrågat ökade kunskaper inom specialpedagogikens område. Samtidigt har också ett flertal författare, väl insatta i detta ämne, påtalat vikten av ökade kunskaper om barn och ungdomar med särskilda behov för att de ska kunna få den hjälp de har rätt till inom gymnasieskolan. Syftet med mitt arbete har därför varit att undersöka hur stor kunskap gymnasielärare utan specialutbildning vanligtvis har om elever med särskilda behov och hur väl rustade de är att möta dessa elever utifrån deras enskilda behov och förutsättningar. För att få en uppfattning om detta gick jag ut med en enkät till två gymnasieskolor, ett teoretiskt inriktat och ett yrkesgymnasium. Jag ville dels se vad gymnasielärare ansåg om detta i stort, dels se om det fanns några skillnader mellan dessa två typer av gymnasium. Eftersom jag fick in avsevärt färre enkäter från det teoretiska gymnasiet kunde jag inte göra några riktiga jämförelser mellan dessa. Resultaten visar ändå att den totala gruppen lärare anser att de behöver ökade kunskaper om barn och ungdomar med särskilda behov, de flesta upplever sig ha fått alldeles för lite specialpedagogiska kunskaper under sin utbildning, likaså får de flesta alldeles för lite fortbildning inom detta område. Vidare är många av dessa lärare osäkra på hur de ska hjälpa och stödja elever med särskilda behov. Många har inte kunskaper nog att utgå från varje elevs enskilda behov och förutsättningar, men det finns inte heller tillräckligt med resurser för att hjälpa dessa ungdomar i dagens gymnasieskola.