Denna uppsats har till syfte att beskriva en liten grupp arbetshandikappade människors upplevelser av att stå utanför den öppna arbetsmarknaden. Vi vill synliggöra individen bakom hindret och visa på strävanden mot en fungerande vardag. Vi har ett fenomenologiskt perspektiv i en kvalitativ intervjuundersökning med 7 personer. Forskningsfrågorna rör arbetshandikappet, arbetslösheten, arbetets värde, delaktigheten i samhället samt tankar om framtiden. De har gemensamt att deras arbetshandikapp är någon form av smärta. Det våra intervjupersoner förmedlar starkast till oss är att de vill arbeta. Delaktigheten i samhällslivet behålls genom det personliga nätverket, samt diverse fritidsaktiviteter. De betonar att människor duger fast de inte presterar 100 %. De vill bli bekräftade och accepterade i deras upplevelser, något som de har saknat i arbetslivet och hos olika myndigheter. Personerna i vår undersökning menar att vi bör sträva mot ett människovänligare samhälle med flera människovänliga arbetsplatser. Resultatet av undersökningen visar att de människor vi mött är en grupp som inte blivit sedda men ändå besitter en styrka som de individer de är. De vill och är kapabla att arbeta på sina egna villkor, under förutsättning omgivningen tar dem på allvar.