”Den ständiga resan” är ett välmedvetet val av uppsatsens titel som en metafor till varje enskild individs liv. Våra liv kan ses som en resa genom tiden allt från födsel fram till vår död. Den resan är oförutsägbar och på det sättet spännande för de som gillar äventyr, men de flesta av oss vill leva ett lyckligt och, om möjligt, tryggt liv. Många samhällen präglas av en allmän otrygghet som leder till att våra liv utsätts för ständiga äventyr. Början av 1990-talet var en turbulent period fylld av osäkerhet för de flesta medborgare i det forna Jugoslavien. Ett en gång i tiden respekterat land sönderföll plötsligt på grund av inbördeskrig. En del av befolkningen lyckades fly till andra länder men en större andel stannade och kämpade på olika sidor i kriget. Att flytta till ett annat land under sådana omständigheter upplevs på olika sätt hos varje enskild individ. Ett annat land innebär en annan kultur som har annorlunda uppfattningar om den nya kulturen. Vad händer med oss egentligen när allt lugnar sig och livet går vidare? Hur viktigt det då blir för oss att ha kvar och bevara vår egen kultur och tradition i det nya landet? Med utgångspunkt från det gamla ordspråket i det forna Jugoslavien som lyder så här: ”om man inte vet varifrån man kommer, då vet man inte vart man är på väg”, väljer jag att ställa följande fråga i min studie: - Hur viktigt är det för oss att ha kvar och bevara sin egen kultur och tradition i det nya landet? Syftet med denna studie är att med hjälp av de empiriska data, samlade utifrån tre generationers livsberättelser och med stöd från utvalda begrepp, lyfta fram hur olika krissituationer samt socialisationsprocesser i en människans liv utformar hennes/hans syn på vikten av att bevara egna kulturella och traditionella symboler.