Decentraliseringar, avregleringar och avinstitutionaliseringar är en del av de förändringar som präglat socialpolitiken det senaste decenniet. Landstingsansvaret begränsat och det läggs mer ansvar på kommunerna. En av de reformer som dök upp var psykiatrireformen. Tanken om att alla ska ha lika rätt i samhället oavsett funktionshinder är grundstenarna för fortsatt arbete inom vård och omsorg. Man inför den så kallade normaliseringsprincipen. De funktionshindrade skall integreras i samhället och de som vill kan ansöka om extra stöd och service (LSS). Kommunen sätter upp värdegrunder som personalen i omsorgsarbetet ska jobba efter och de är den enskildes rätt till självbestämmande, integritet, trygghet och värdighet. Dessa fyra värdegrunder är riktlinjer för hur man ska arbeta och man ska tillgodose den enskildes behov så långt det är möjligt. De som tillhör de verksamheter som ingår i min undersökning har funktionshinder som autism, damp, adhd, Aspergers syndrom och många fler. Deras handikapp kan ge sig i utryck att inte förstå orsak och verkan och de kan kanske inte förstå dagligt tal utan det krävs teckenspråk. Många av dem kan inte klara sig utan ständig hjälp. Många av dem har psykisk sjukdom också vilket kan ligga till grund för många självdestruktiva beteenden och apati. Genom intervjuer med omsorgspersonal har jag reflekterat över arbetssituationen som råder. Personalen ska i sitt arbete tillgodose behov en utifrån den enskildes handikapp vilket kan skapa oro och maktlöshet. Vill den boende inte ha hjälp måste personalen respektera detta annars kan det vara kränkande. I många fall står personalen och ser på när människor sakta går ner sig och de kan inget göra. Arbetet i omsorgen består av olika dilemman och paradoxer. Personalen har ett uppdrag som ska utföras. Det är ett uppdrag som är bestämt av arbetsgivaren. De ska skapa ett värdigt liv åt de boende men vad det är stämmer inte alltid med vad personalen tycker i sin roll som människor och vad som står skrivet i teorin.