Detta är en litteraturstudie som är baserad på tidigare kvalitativ forskning som har gjorts inom området hemlöshet. Syfte med uppsatsen är att tolka livsberättelser utifrån stämplingsprocessen för hemlösa problem och förstå den hemlösa människan. Självbilden är människans uppfattning om sig själv i relation till samhällets bild om hur en människa borde vara. Vi människor föds utan någon självbild. Den växer fram genom att vi kommer att bli en social människa och detta görs då genom relationer till andra och signifikanta andra. Det är genom föräldrarna som barnet börjar få sin självbild. Många av dessa hemlösa människor ser ut som du och jag och man kan inte se på alla hemlösa människor att de är hemlösa. Detta kan gälla människor som är hemlösa periodvis i livet. Det kan även finnas människor som har valt att vara hemlösa. Bostaden innebär ett rättsligt skydd för hushållet eller människan. Socialtjänstlagen är en frivillig lag för människan men tvingande för kommunen. Kommunerna försökte åtgärda problemet hos människor där det förkom fattigdom och som inte hade någon bostad. Detta handlar om hemlösa människor som har varit hemlösa i flera år. Det finns hemlösa människor som har haft en bostad periodvis och haft problem med missbruk. Den hemlöse människan är i hög grad medveten om sina handlingar. Kvinnorna verkar vara mer utsatta än männen. Bilden som framträder utifrån intervjuerna i litteraturen är att stämpeln som hemlös är svår att bli av med. ”Det har blivit hårdare och hårdare år för år. Jag har blivit stämplad liksom”, säger Göran. Slutsatsen jag drar är att samhället består av olika sociala grupper och myndigheter som konstruerar den sociala avvikargruppen. De sätter ut normer och regler. Bryter man mot dessa normer och regler innebär det en avvikelse. Genom att tillämpa dessa regler och normer mot enskilda parter kan man stämpla dessa som avvikare.