Under det senaste decenniet har ett nytt begrepp ”arbetsgivarring” blivit synligt inom arbetslivet. En arbetsgivarring är ett nätverksbyggande mellan företag som ökar möjligheten för den enskilde individen att pröva ett arbete som inte kan erbjudas inom det ordinarie företaget. Inom ringen utbyts också vissa kunskaper och erfarenheter som de enskilda företagen har, det kan till exempel handla om rehabiliteringsarbetet av de anställda inom företaget eller hur man agerar vid en nyanställning. Det sociala fenomenet arbetsgivarring är fortfarande ett nytt begrepp eftersom det inte finns på så många orter och för varje ny etablering av ring så görs det nya erfarenheter av de inblandade just på den aktuella orten. Mitt arbete har handlat om detta fenomen arbetsgivarringen, och empirin har jag hämtat från orten Arvika i västra Värmland. Frågeställningen har handlat om vilken rationell grund företagen har för att etablera denna arbetsgivarring och vilka önskade men också oönskade effekter detta kan leda till. Jag har använt mig av Habermas teorier för att kunna besvara dessa frågor. Jag har gjort en kvalitativ undersökning just på grund av att fenomenet är så nytt och några större effekter som kan avläsas i statistik knappast kan synas. Jag har gjort mitt urval för intervjuerna både bland personer som representerat företag och myndigheter, men också de personer som tidigare arbetet inom företag, men som nu går sjukskrivna. Mitt arbete har i hög grad varit teoristyrt i den meningen att Habermas i sin teori förklarar samhället utifrån ett immanent förlopp där aktiviteters funktion är att tillvarata uppgifter som tjänar samhället. Habermas kallar denna process för systemvärlden. Det är denna grundläggande rationalitet som styr och påverkar alla andra processer. Aktörer som ska genomdriva denna rationalitet utgörs i Arvika aktörer som myndigheter och företag. Enligt Habermas så ska vi inte tolka det så att företagen i Arvika handlar på grund av några orsaker utan det är ett framtida tillstånd, en oförverkligad handlingskonsekvens som skall förklara handlingen. En befarad brist på framtida arbetskraft och höga sjukskrivningskostnader bidrar till att aktörerna inom systemvärlden, företag och myndigheter, måste agera. Det framtida tillståndet man vill uppnå är att samhället i Arvika och Eda skall överleva, det är den grundläggande funktionen för ett system. Aktörerna använder sig av styrningsmedier som pengar och makt för att åstadkomma detta. Det är den anställde individen inom företaget som är objekt för denna styrning, denna rationalitet. Arbetslivet ställer stora krav på den anställde och det uppstår utslagningsmekanismer. För att bättre kunna motverka dessa mekanismer går företagen samman i ett nätverk, en arbetsgivarring. Habermas lyfter fram förståelsen som central för den anställde, individen. Individen deltar i sin omgivning och måste förstå denna omgivning för att också kunna förstå sina handlingar. Det finns ingen rationalitet knuten till individens förståelse och handling. Det är denna process som Habermas betecknar som livsvärlden. Han gör en uppdelning av världar och använder sig därmed av ett dualistiskt tänkande. Habermas har på något sätt tvingat mig att både betrakta empirin på detta sätt men också att jag presenterar denna empiri utifrån hans förklaringssätt. Habermas har på så sätt redan svar på min frågeställning innan jag tagit del av empirin i Arvika.