Syftet med den här uppsatsen är ta reda på vad människor kommer ihåg från sin svensk-undervisning. Vad minns de att de fick göra på svensktimmarna? Syftet är också att kartlägga deras inställning till svenskämnet samt att redogöra för vad de tror om ämnets framtid. För att besvara dessa frågor har 25 personer intervjuats. Intervjupersonerna varierar i ålder mellan 18 och 85 år och uppvisar en stor yrkesmässig variation. Resultaten av vad som framkommit i intervjuerna redovisas under olika rubriker. Sammanfattningsvis kan konstateras att många kommer ihåg mycket från sin skolgång och gärna vill berätta om det. När det gäller hur man upplevt sin svenskundervisning finns en stor differentiering, några vittnar t.ex. om en omfattande grammtikundervisning medan andra upplevt att de nästan inte haft någon alls. En enorm samstämmighet uppvisas vad gäller litteraturundervisningen, majoriteten tycker att de fått läsa för få böcker på svensktimmarna. Många berättar också om hur hemskt de upplevt de muntliga redovisningarna. Majoriteten av de intervjuade tror och hoppas att svenskämnet kommer att bli mer viktigt i framtiden. Resultaten kommenteras under rubriken diskussion. Där konstateras att svaren inte skiljer sig så mycket som man kanske skulle kunna tro mellan yngre och äldre och mellan kvinnor och män. En tendens man kan se är dock att kvinnor verkar vara något mer positivt inställda till att skriva medan yngre är mer positiva till grammatik än äldre. Högutbildade människor verkar vara mer positiva till svenskämnet än de som endast gått i den obligatoriska skolan. Generellt sett verkar det som att en stor majoritet fått öva mycket färdighetsövningar på svenskundervisningen. Några personliga tankar och reflektioner avslutar uppsatsen.