Litteraturforskaren Lars-Göran Malmgren beskriver tre olika sätt att uppfatta svenskämnet, tre ämneskonceptioner: svenskan som ett färdighetsämne, i motsättning till ett erfarenhetspedagogiskt ämne samt ett litteraturhistoriskt bildningsämne. Mottot i färdighetsämnet, som traditionellt varit det dominerande i landets skolor, är ”övning ger färdighet”. Då inga kopplingar till den enskilda elevens egen produktion och språkliga fel görs där, ifrågasätter flera forskare detta undervisningssätt och föredrar en undervisning som har likheter med Malmgrens andra ämneskonception, det erfarenhetspedagogiska ämnet. Detta karaktäriseras av elevcentrering, anpassning till den enskilda elevens erfarenheter, intressen och kunskapsnivå, flerstämmig dialog och ett meningsfullt innehåll. I den tredje konceptionen, det litteraturhistoriska bildningsämnet, står litteraturläsningen i centrum med ett kulturarv som ”måste” förmedlas av skolan, ofta efter föreställningen om en given litterär kanon. Syftet med föreliggande uppsats är att beskriva hur en undervisning som innehåller inslag från det erfarenhetspedagogiska ämnet kan gestalta sig. Hur den kan utformas sökte jag utforska vid de tillfällen jag besökte två klasser och iakttog deras lärare Pernillas undervisning. För att ta reda på hur eleverna uppfattar denna undervisning intervjuade jag majoriteten av eleverna. Där visar det sig också att de är väldigt nöjda med sin svenskundervisning, mycket tack vare Pernillas personlighet, påhittighet och hennes val av diskussionsämnen. De elever som däremot vill förändra undervisningen på något sätt menar att de behöver grammatiska övningar i syfte att öka den språkliga förmågan. Föreställningen att övning efter övning skapar en färdighet i bättre språkkunskaper hör hemma i öva-kulturens färdighetsträning och har visat sig vara en utbredd tro bland elever i allmänhet. Samtidigt som det hos en lärare kan finnas en strävan åt det erfarenhetspedagogiska hållet uppstår också komplikationer. Det är inte helt enkelt att skapa en hundraprocentigt dialogisk och elevcentrerad klassrumsmiljö. Malmgrens tre ämnesuppfattningar förekommer aldrig i helt renodlade former, varför det i den undervisning jag har observerat är intressant att se när i praktiken det ena eller andra förhållningssättet dominerar.