Uppsatsen behandlar interaktionen mellan journalist och presstalesman utifrån Goffmans dramaturgiska ansats. Detta är en interaktion vi dagligen möter i dagspress, radio och TV. Genom att använda oss av Goffmans dramaturgiska ansats får vi en metafor som möjliggör ett klarare perspektiv till denna interaktion. Vi får en referensram att använda för att se på och förstå interaktionen. Journalisten; Journalisten lever ett stressigt liv där denne inte tillåts slappna av ens bakom den officiella scen journalisten dagligen uppträder på. Även redaktionen är fylld av symboliska handlingar, normer och regler att rätta sig efter.Journalisten försöker måla upp en fasad av sig själv som en kunnig kritisk granskare av samhället, men sanningen är den att journalisten ser sig som manipulerad av sina källor. Genom symboliska handlingar, mystifikationer och ett disciplinerat spel försöker journalisten upprätthålla bilden av sig själv. I den bakre regionen förbereder journalisten sin interaktion med presstalesmannen tillsammans med sin redaktion; journalistens team. Det är också tillsammans med teamet som journalisten utvärderar sin egen och konkurrerande teams insatser. Presstalesmannen; Presstalesmannen har en mindre tydlig fasad och i jämförelse med journalistens varierar den i högre utsträckning beroende på presstalesmannens organisation. Den fasad som målas upp är en principfast försoningsfasad gentemot journalisten vilken syftar till att bygga och bibehålla en långsiktig relation. Detta genomförs med att presstalesmannen accepterar stora delar av journalistens spel samt genom att hjälpa journalisten med fakta och material om presstalesmannens organisation. Genom att göra organisationen tillgänglig för journalisten finns större möjligheter för presstalesmannen att nå ut med sitt budskap. I bakre region förbereder presstalesmannen sitt agerande vid interaktionen. Denne styrs av teamets riktlinjer om hur kontakter med media ska skötas. Interaktionen; Interaktionen bygger på en ömsesidig respekt för de båda aktörernas regioner. Journalister kan dock snabbt utnyttja om presstalesmannen odisciplinerat gör misstaget att tala såsom om denne vore bakom kulisserna. Särskilt i direkta medier spelar journalist och presstalesman med varandra i syfte att skapa en scen för en publik. I dessa fall är det journalisten som bestämmer mycket av hur scenen sätts upp, genomförs och avslutas. Vid indirekta medier har presstalesmannen en större möjlighet till initiativ och större möjligheter att söka skydd bakom kulisserna och ta hjälp av teammedlemmarna. Oftast visar journalist och presstalesman respekt för varandras agerande och kan också hjälpa varandra med så kallade beskyddande åtgärder så att motaktören kan upprätthålla sin fasad. I denna uppsats ger vi förklaringar och exempel på hur interaktionen ser ut utifrån Goffmans dramaturgiska ansats.

This essay is about the interaction between journalists and press officers viewed from Erving Goffmans’ dramaturgical approach. This is an interaction we see in news programs, news magazines and see the result in newspapers everyday. By using the dramaturgical approach, we use a metaphor that makes it possible for a perspective, which is more clear and easy to understand than without this approach. The journalist. The journalist lives a stressful life where the person isn’t allowed to relax even behind the official scene, where the journalist is performing his daily act. Even the editorial office is full of symbolic actions and standards or rules to learn and accept. The journalist is trying to reproduce a front of himself as a competent critical viewer of society, but the truth is that the journalist sees himself as manipulated by his sources. By symbolic actions, mystifications and a disciplined act, the journalist tries to keep up the picture of himself. Behind the scenes, back stage, the journalist can prepare himself for the interaction with the press spokesman. This is done with help of his team –the editorial staff. The journalist prepares himself and evaluates earlier acts together with his team. The press officer. The press officers has a less sharp front than the journalist and the front varies depending on the specific organization the press officer works at. The front a press officer presents is a strong-principled “atonement-front” addressed to the journalist. The fronts purpose is to build and retain a long relationship. This is realized by accepting large parts of the act of the journalist, and by helping the journalist with facts and information about the press spokesman’s organization. There is a better possibility to reach out with the message if the organization is easy to reach for the journalist. The press officer is preparing himself back stage by planning how he shall interact with the journalist. The teams’ rules and directives of how contacts with media should be handled are leading the press officer in this preparation. The interaction. The interaction is built upon a mutual respect for both actors regions. The journalist can quickly use an undisciplined press officer’s mistake to speak as if they both are back stage. The journalist and press officer are acting together as a team especially in direct media channels (like TV and radio). The journalist decides how a scene should be set up, realized and finished in these scenarios. The press officer has an advantage in the interaction for indirect media (like newspapers and magazines). There are better possibilities to hide back stage, get help from team members and take own initiatives in these scenarios. The press officer and the journalist show each other respect in most scenarios, and can also help each other to keep the front acceptable by protecting each other’s actions. We give examples and explanations of what the interaction looks like viewed from Goffman’s dramaturgical approach.