Arbetet behandlar en fordrans uppkomst och när den omfattas av ett offentligt ackord. När en fordran anses uppkommen vid offentligt ackord är en viktig fråga eftersom det är tidpunkten som utgör en skiljelinje för vilka fordringar som ska delta i ackordet eller ej. I arbetet granskas hur fordringars uppkomst fastställs vid ett offentligt ackord, vilka principer som finns och om det i nuläget finns behov av en ny bedömningsmetodik.

Praxis har visat på att fastställandet av en fordrans uppkomsttidpunkt kan vara svårbedömt. Frågan har aktualiserats på många områden och det råder skilda meningar kring bl.a. om det finns en generell princip som är tillämplig för alla områden frågan kan aktualiseras i.

För att fastställa en fordrans uppkomst har det i praxis växt fram vad som beskrivits som två huvudsakliga principer för att avgöra frågan; principen om den väsentliga grunden och ändamålsprincipen. Enligt den förra uppkommer en fordran när den väsentliga grunden för fordringsanspråket föreligger och enligt den senare är ändamålet för den aktuella bestämmelsen avgörande för att fastställa tidpunkten för uppkomsten. Då frågan om fordrans uppkomst aktualiserats i flertal rättsområden, bl.a. vid konkurs, har dessa principer tillämpats i praxis avseende såväl konkurs som företagsrekonstruktion. På senare tid har båda principer tillämpats i olika avgöranden vilket lett till en oklarhet i rättsläget angående vilken princip som ska tillämpas.

Författarna har redogjort för att det inte föreligger två olika principer för fastställandet av fordrans uppkomst, utan att de istället utgör en gemensam princip vari omständigheter i fallet endast tillmäts olika betydelse. Vidare har diskuterats om en princip för fastställandet av en fordrans uppkomst kan vara generellt tillämplig på fler områden än företagsrekonstruktion.

Avslutningsvis har diskuterats kring behovet av en ny bedömning. Författarnas mening är att en ny bedömning behövs då de existerande inte enligt författarnas mening ansetts tillräckliga. Detta eftersom de existerande bedömningarna inte tillgodoser behovet av en individuell bedömning som även beaktar en bestämmelses ändamål.