Detta är en fallstudie som behandlar kritiken uppkommen av planprogrammet för Våxnäs Centrum. Syftet med studien var att öka förståelsen för vad som kan ligga bakom denna kritik och även hur denna kritik skulle kunnat undvikas samt hur ett ökat samförstånd mellan planerare och berörda hade kunnat uppnås. Studien har en kritisk ansats i det att den syftar till att den vill erbjuda en förståelse för hur man kan angripa ett stadsutvecklingsprojekt på ett alternativt sätt än vad som gjordes i detta fall, om planerarna vill undvika kritik samt öka samförståndet med de närboende. Studien har även en socialkonstruktivistisk ansats. För att uppnå syftet ställer studien dessa tre frågeställningar: Fanns det en skillnad i hur de olika parterna såg på området från början och hur yttra sig dessa skillnader i så fall? Fanns det en skillnad i vad de olika parterna ansåg att området behövde och hur yttra sig dessa skillnader i så fall? Hur skulle planerare kunnat angripa området annorlunda för att minska kritiken och öka samförståndet mellan sig själva och de berörda invånarna? För att besvara dessa frågeställningar gjordes en fallstudie över ett kritiserat planprogram, planprogrammet för Våxnäs centrum i Karlstads kommun. I denna fallstudie används fyra kvalitativa intervjuer med två tjänstemän som varit med i framtagandet av planprogrammet och två för planområdet närboende invånare. Intervjuerna använde sig av tematiska frågor som tar utgångspunkt i studiens frågeställningar. Även en textanalys av planprogramsdokumentet gjordes samt gjordes en platsobservation över det berörda planområdet. Studien använder sig av ett brett teoretiskt ramverk som behandlar den svenska stadsbyggnadsutvecklingen med bakomliggande ideal, förtätning som ideal samt tankar kring vad som konstituerar “den goda staden”, vilka som har inflytande över kommuners och städers utveckling och medel för medborgardialog. Av resultatet och analysen av empiriinsamlingen visade det sig att det fanns en liknande bild av de fysiska förutsättningarna i området. Dock kunde vi se en skillnad i vilka kvalitéer och värderingar informanterna fyllde dessa förutsättningar med. Till exempel förklarade alla informanter parken som sliten eller outvecklad, medan tjänstemännen också beskrev parken som “ödslig” beskrev en närboende parken istället som en “aktivitetsyta”. Stora skillnader kunde utrönas i vilka behov de olika informanterna såg för Våxnäs. De närboende såg att Våxnäs till stor del kan utvecklas och råda bot på den problematik som beskrivits inom befintlig fysisk bebyggelse. Tjänstemännen ansåg istället att ny byggnation och en ökad täthet i området hade bidragit till att lösa den problematik som beskrivits i området. Efter förd analys och diskussion dras slutsatsen att om kommunen vill undvika kritik och öka samförståndet mellan kommun och medborgare måste kommunen inte bara låta planerarna följa dagens stadsbyggnadsideal utan även låta dem anta en 4 ny planerarroll. En roll som innefattar mer medborgardialog och att planeraren tar hänsyn till de närboendes och berördas åsikter.