Förvärvslåneförbudet i 21:5 ABL tillkom på 1970-talet för att skydda aktiebolags kapital. Bestämmelsen förhindrar lämnande av lån, förskott eller säkerhet från bolag i syfte att låntagare ska förvärva aktier i det långivande bolaget. Det ansågs i förarbetena farligt för bolagets borgenärer att det bundna kapitalet kan belastas av lån. Vidare har förbudet ett skatterättsligt motiv genom att den straffrättsliga påföljden är tänkt att förhindra skatteflykt. Ändamålet är därutöver att säkerställa aktieägares lika rätt.

Förvärvslåneförbudet har i doktrinen fått kritik för att vara svårtillämpad, lätt att kringgå samt att förbudet medför negativa effekter. Mot bakgrund av kritiken som framförts redogörs i uppsatsen för förvärvslåneförbudets tillämpning och omfattning. Det beskrivs även vilka kringgåendemöjligheter som i praktiken uppstått. Dessa har i huvudsak varit så kallade ”minutenlån” och lån lämnade efter fullbordat förvärv. Uppläggen har sin utgångspunkt i att förvärvslåneförbudets reglering inte kan angripa lån lämnade efter fullbordat förvärv. Det har i doktrinen lett till att en modell skapats som ställer krav på att lån m.m. ska ha verklig kreditrisk. Vidare ska det vara frågan om en seriös kreditgivning för att undgå förbudets tillämpning.

Uppsatsens huvudsyfte är att utreda om de skyddsintressenter förvärvslåneförbudet avser att skydda upprätthålls. Frågeställningen som besvarats är i vilken utsträckning som förvärvslåneförbudet i 21:5 ABL upprätthåller ett skydd för de intressenter som i förarbetena lyfts fram som särskilt skyddsvärda, borgenärskollektivet som helhet, staten i egenskap av skatteborgenär och aktieägare. Min uppfattning är att förvärvslåneförbudet i nuläget upprätthåller ett skydd för borgenärer, då omfattande kringgåendemöjligheter finns. Därutöver erhåller modellen om verklig kreditrisk och seriös kreditgivning ingen betryggande lösning. Jag anser vidare att det skydd förbudet ska ge aktieägare inte upprätthålls. Skyddet av aktieägare kan i sig inte legitimera förbudets existens. Slutligen har uppsatsen uppmärksammat att det skatterättsliga motivet är det enda motivet som upprätthålls på det sätt som förarbetena föreskriver. Frågan är emellertid vilket värde det finns att upprätthålla ett fiskalt skydd mot bakgrund av att det inte är aktiebolagsrättens sak att reglera skatterättsliga motiv. Vidare medför den straffrättsliga sanktionen negativa effekter ur många andra perspektiv.

Uppsatsens underliggande syfte är att analysera vilka argument det engelska förvärvslåneförbudet kan bidra med till det svenska förvärvslåneförbudet. För att få inspiration till hur det svenska förvärvslåneförbudet kan förändras, görs en jämförelse med engelsk rätt. Anledningen till att engelsk rätt valts är för att deras förvärvslåneförbud utsått liknande kritik som det svenska. Efter en analys av förbudet som kvarstår för publika bolag, är min uppfattning att engelska förbudet inte har samma kringgåendeproblematik som det svenska. Regleringen markerar även vikten att följa internationell utveckling för att förhindra att Sverige blir säregna i ett internationellt sammanhang. Därutöver bevisar Englands reglering argument för att transaktioner som förvärvslåneförbudet avser att förhindra, kan angripas genom andra bestämmelser. Mitt förslag är att förvärvslåneförbudet i Sverige bör avskaffas mot bakgrund av att regleringen inte kan upprätthålla ett verkligt skydd. En möjlighet är att istället låta värdeöverföringsreglerna i 17 kap. ABL ge ett skydd för de intressenter som förvärvslåneförbudet avser värna om.