Socialtjänstlagen är en målinriktad ramlag vilket innebär att lagstiftaren endast angivit de ramar beslutsfattaren har att utgå från. Lagen består därför av få detaljerade bestämmelser och varje kommun har fått ett större utrymme att utforma verksamheten efter egna behov. Enligt socialtjänstlagen har varje enskild rätt till bistånd för sin försörjning och livsföring i övrigt om personen inte kan tillgodose sina behov själv eller på annat sätt få dem tillgodosedda. Genom biståndet ska varje enskild individ tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Begreppet saknar dock en fastställd definition i lagstiftningen. Av förarbeten till socialtjänstlagen framgår att det inte på förhand går att fastställa vilka situationer som kan berättiga till bistånd. Det måste göras en bedömning i varje enskilt fall. Vidare framgår att begreppet skälig levnadsnivå är ett flexibelt begrepp som måste kunna anpassas efter rådande behov. Det åligger därför kommunerna att fastställa innebörden av begreppet.

Syftet med denna uppsats är att undersöka hur enskilda tillförsäkras en skälig levnadsnivå. Till uppsatsens syfte hör två frågeställningar som besvaras med hjälp av framställningen. Den första frågan är hur bedömningen av skälig levnadsnivå görs när enskilda ansöker om bistånd för att betala en skuld. Den andra frågan rör vad det finns för problem med att begreppet inte har preciserats i lagstiftningen. För att besvara frågeställningarna görs en undersökning av hur förvaltningsrätten bedömt frågan i 15 olika fall. Därtill används ett analysredskap för att få en mer djupgående diskussion av uppsatsens syfte och frågeställningar. Syftet med redskapet är att undersöka rättssäkerhetens och ramlagens påverkan vid biståndsbedömningen.

Det saknas en uttrycklig bestämmelse som rör enskildas möjligheter att ansöka om bistånd för att betala en skuld. Frågan har behandlats av Högsta förvaltningsdomstolen och Socialstyrelsen har utfärdat allmänna råd. Ur dessa källor framgår att bistånd för sådant ändamål endast utges i undantagsfall och när det är nödvändigt. Rekommendationen från Socialstyrelsen är att bistånd bör utges om den enskilde får allvarliga sociala konsekvenser om skulden inte betalas. Av de domar som presenteras framgår att inte någon av de sökande varit berättigad till bistånd för att betala skulden. I ett fall bedömdes den enskilde få allvarliga sociala konsekvenser men på grund av bristande personligt ansvar fråntogs rätten till bistånd. Det aktuella fallet diskuteras närmare utifrån analysredskapet i uppsatsens femte kapitel.

I min undersökning kan jag konstatera att det både finns för- och nackdelar med att begreppet skälig levnadsnivå inte har preciserats i lagstiftningen. Genom att konstruera socialtjänstlagen som en ramlag har nya möjligheter öppnats när det gäller att tillgodose enskildas behov. Samtidigt uppstår det vissa avvägningsproblem för varje beslutsfattare som ska fastställa något som saknar en tydlig definition. Målet med socialtjänstlagen är att låta varje individs behov styra rätten till bistånd och därför är det positivt med ett flexibelt begrepp. I annat fall skulle det finnas en risk att enskilda faller mellan två bestämmelser och det kan minska möjligheterna att få sina behov tillgodosedda.