Denna uppsats behandlar hur tre läroböcker i litteraturhistoria arbetar med det centrala innehållet i kursplanerna för Svenska 1 och Svenska 2 samt hur de förhåller sig till de principer som läromedelsforskaren Tom Wikman anser utgöra ett bra läromedel. Med utgångspunkt i dessa principer har två huvudområden behandlats. Studien undersöker dels hur läromedlet arbetar med att aktivera elever, dels hur läromedlet förhåller sig till det faktum att elever har olika förkunskaper. Jag har avgränsat mig till läromedel som är utgivna efter 2011 eftersom de är baserade på den aktuella läroplanen GY11. I studien har läromedlen Hej litteraturen! (2013), Svenska impulser 2 (2012) samt Svenska timmar litteraturen (2012) analyserats. I min analys har många likheter och skillnader synliggjorts mellan läromedlen. Alla läromedel sätter läsaren i fokus genom det personliga, och ofta direkta, tilltalet till läsaren. Den underhållande aspekten av läromedlet visar sig i alla läromedel. Varje lärobok har sina fördelar. Svenska impulser 2 har många bilder och illustrationer, Svenska timmar litteraturen har en tydlig författarröst och i Hej litteraturen! finns många texter av berättande karaktär. I Svenska timmar litteraturen och Svenska impulser 2 finns fördjupningsavsnitt och uppgifter av olika svårighetsgrad, vilket gör den tillgänglig för elever med olika förkunskaper. Denna nivåskillnad finns däremot inte i Hej litteraturen! Elevernas förkunskaper tas ändå i beaktande genom att alla läromedel relaterar historiska fenomen till mer vardagliga fenomen som elever troligtvis har kännedom om. Alla ger en kronologisk presentation av litteraturhistorien och behandlar i huvudsak det centrala innehållet för svenskkurserna. Det saknas dock avsnitt om nutida författarskap och verk i Svenska timmar litteratur och i Hej litteraturen! Dansk och norsk litteratur på originalspråk, som ingår i kursen svenska 2, lyser med sin frånvaro i alla läroböcker. I huvudsak är det den västerländska kulturen som är i fokus, men det finns några verk och författarskap från Asien och Afrika som presenteras även de är få.

This essay discusses how three textbooks in literature are dealing with the core content of the syllabi for Svenska 1 and Svenska 2 as well as how the textbooks relate to principles about good learning material formulated by textbook researcher Tom Wikman. I have formulated two main areas of research based on his principles. The essay looks at how the textbook enable to activate students and secondly how the textbooks relates to students different prior knowledge. I have chosen secondary school textbooks that are issued after 2011 as they will be able to relate to the new curriculum GY11. The textbooks Hej litteraturen! (2013), Svenska impulser 2 (2012) and Svenska timmar litteraturen (2012) has been analyzed. In my analysis many similarities and differences between the textbooks has been made visible. The textbooks focus on the reader and the entertainment factor. The personal, and often direct, speech to the reader permeates the three textbooks. All textbooks is about the entertaining aspect of the paratext, Svenska impulser 2 are visual with pictures and illustrations, Svenska timmar litteraturen have an author's voice and Hej litteraturen! have a storytelling presentation. Svenska timmar litteraturen and Svenska impulser 2 have advanced sections and tasks of different levels of difficulty, making it available to students with different previous knowledge. This level difference is not, however, in Hej litteraturen! Students' knowledge is still taken into account by all textbooks by relating historical facts to everyday facts that students probably are aware of. All textbooks provide a chronological presentation of the history of literature and mainly contain the core content (centralt innehåll) of Swedish courses. However, there is no section on contemporary writings and authors in Svenska timmar litteratur and Hej litteraturen! Danish and Norwegian literature in the original language is also absent; however Svenska impulser 2 and Svenska timmar litteraturen have extra content in the form of anthologies that contain texts of that kind. In essence, it is the Western culture that is the focus, with some exeptions.