Texten lyfter fram popkulturens förankring i postmodern teoribildning genom att göra en utredning av den estetik som växer fram inom den brittiska populärmusiken i och med att synthesizern och sequensern blir allmänt tillgänglig i början av 1980-talet. Med en redogörelse för den så kallade New Romantic-scenens historiska bakgrund, karaktäristik samt ideologiska konsekvens framhålls hur epoken bryter med ungdomskulturens föregående modernistiska patos.