Jag har i tidningar under våren läst i dagstidningar om projekt för arbetslösa som fått rehabilitering i skogen. Jag blev därmed oerhört nyfiken på huruvida det fanns någon koppling till sjukdom och avsaknad av natur. Uppsatsen kom därför att handla om människans plats i naturen, och om man kan se att människor blir frisk av naturkontakt, om det används som rehabilitering. Material till uppsatsen bygger på datainhämtning genom kvalitativ metod, så kallade djupintervjuer. De teoretiska utgångspunkter jag haft bygger på forskningsmaterial och övrig litteratur som har med människa och natur att göra. Det var även viktigt att materialet behandlade naturens betydelse för människors hälsa. Resultatet antyder att det är en mycket tidspressad tid vi lever i och att naturen tycks ha fått ”stryka på foten” för alla andra möjliga aktiviteter som då inte har en koppling till natur. En stor önskan finns dock kvar hos respondenterna att hinna tillbringa mer tid i naturen. Rehabilitering i naturen verkar vara en mycket positiv åtgärd och borde i många fall vara det som man i första hand bör ägna sig åt för att hela trötta, slitna och trasiga människor. Min förhoppning är att i framtiden ska alla människor se till naturens betydelse för en bestående hälsa.