Rundhällar med sina mjukt välvda stötsidor och sina branta skrovliga läsidor är ett av de mest karakteristiska inslagen i det svenska landskapet. De är originaldokument som beskriver isens förlopp för mer än 10 000 år sedan. I litteraturen finns det exempel på rundhällar i Bohuslän som har två stöt- och läsidor och med hjälp av isräfflor har de kunnat härledas till två olika nedisningar. Att en rundhäll kan formas så att man kan se spår efter fler än en nedisning har inte uppmärksammats någon annanstans. Syftet med uppsatsen är att studera rundhällsbildning på en högplatå i norra Värmland. På höjderna var isen tunnare och därmed bottenfrusen under stora delar av stadialen. Den glaciala erosionen blev därför inte lika kraftig som den var i dalgångarna där isen var tjockare och bottensmältande. Den glaciala erosionen är också lägre på flacka ytor (Johansson et al., 2000a), vilket leder till att landskapet undgår kraftig glacial förändring. Dessa begränsande glaciala erosionsfaktorerna ligger till grund då man förväntas kunna se spår efter flera nedisningar på högplatåer. Genom att mäta in berghällarnas stöt- och läsidor kan man belägga isens rörelseriktning. För att utföra denna undersökning har jag med hjälp av kompass mätt in 66 hällar på en högplatå i norra Värmland. 34 av dem har mer än en plocksida och 32 av dem har enkel plocksida. Av de 66 hällarna har 53 av dem plocksida åt öst, varav 25 av dessa även har en plocksida åt syd eller sydost. Sammanlagt finns det 34 plocksidor som formats av den senaste nedisningen och 53 som eventuellt har bildats av en tidigare is. På de hällar som har två plocksidor, vilka ligger 90* om varandra, visar nästan alla av dem en avrundad läsidestopp, vilket betyder att de slipats en andra gång av en is som rört sig över underlaget. De flesta hällarna visar en markant plocksida åt öst och en mindre markantare plocksida åt syd eller sydost. Plocksidan som har riktningen åt det sistnämnda hållet har en vassare plocksidesbrant än den åt öst. Det som är beskrivet ovan kan tyda på att den ostliga plocksidan har bildats av en äldre is som kommit från nordväst, mest sannolikt tidig weichsel. Den sydliga eller sydostliga plocksidan som båda har en vass läsidestopp, har troligtvis bildats under den senaste nedisningens slutfas. Men den ostliga plocksidan kan också ha bildats genom frostsprängning under en interstadial, då det rådde permafrost. Mina slutsatser är alltså att Kilbergets hällar har överlevt åtskilliga nedisningar, det är därmed bevisat att isar kan vara skonsamma mot underlaget. Och om högplatån visar tydliga spår efter två nedisningar är områden av det här slaget kanske vanligare än vi tror, då det i Värmland finns ytterligare en dokumentation om rundhällsbildning från två olika håll, kopplat till två olika istider.

Roches moutonnées with their soft rounded stossfaces and their steep rugged leefaces are one of the most typical elements in the Swedish landscape. They are documents that describe the iceflow for more than 10 000 years ago. There is described in literature about roches moutonnées in Bohuslän with two stoss- and leesides and by means of striae have they been dated from two different stadials. That a roches moutonnées can be shaped by two different stadials have not been noticed anywhere else. This paper aims at studying the formations of roches moutonnées on a plateau in northern Värmland. At the highs the icesheet was thinner and thereby the ice conditions was frozen-bed most of the time during the deglaciation. The glacial erosion on the plateau was hence not as powerful as in the valleys, where the ice was thicker and therefor wet-based. The glacial erosion is also smaller at shallow surfaces (Johansson et.al., 2000a) which leads to that the landscape avoids powerful glacial erosion. These limited glacial erosionfactors is behind when you expect to see glacial erosion from different glaciations on plateaus. By measuring the stoss-and leesides of the rock you can support the iceflow direction. To make this study I have used a compass to measure 66 rocks on a plateau in northern Värmland. 34 of them have more than one plucked leeside and 32 of them have a simple leeside. Of 66 rocks, 53 of them had a leeside towards East, of which 25 also had a leeside towards South or Southeast. All together, there are 34 leesides which have been formed by the later Weichselian and 53 which possibly been formed during an earlier ice. On the rocks with two leesides, which lies 90* of each other, almost every one of them shows a rounded leeside crest. This means that an ice has abraded them a second time. Most of the rocks show a sharp leeside towards East and a less sharp leeside towards South or Southeast. The leeside that has the latter direction has a sharper leeside crest than the easterly one. What have been described above can indicate that the easterly leeside has been formed during an early stadial with a Northwest ice direction, probably during the Early Weichselian. The South or Southeast leesides, with a sharper leeside crest, has probably been formed during the last deglaciation. But the esterly leesides may also be a result of frost weathering during a interstadial when it was permafrost. The conclusion is; the rocks at Kilberget have survived several glaciations, thereby it is to be proved that icesheets can be gentle to the bed. And if this plateau shows traces of two glaciations, maybe this kind of area is more common than we think. Only in Värmland there is one more documentation about double-asymmetric roches moutonées from two different stadials.