När jag börjar arbeta på en förskola så kommer jag alldeles säkert att träffa på barn med separationsångest. Jag har alltid tyckt att det är svårt att se barn med separationsångest. Syftet med den här rapporten är att jag skall få mera kunskap om separationsångest och hur jag som pedagog skall kunna hjälpa barn med separationsångest. Inledningsvis får läsaren en uppfattning om vad separationsångest är och beskrivningar av hur vi som pedagoger kan hjälpa barn med denna ångesten. Mitt preciserat problem är ”hur arbetar man som pedagog för att på bästa möjliga sätt hjälpa ett barn med separationsångest?” och ”finns det några tecken på separationsångest på den förskolan som jag gör min slutpraktik och hur arbetar förskollärarna på den förskolan för att hjälpa dessa barn?”. För att få svar på min frågeställning gjorde jag observationer på min praktikplats. Jag gjorde intervju med en kvinnlig- och en manlig förskollärare och en dagmamma. Resultatet visar att det är ganska vanligt med separationsångest och det finns många sätt att reagera på ångesten. Flickor har lite svårare att hantera sin ångest än vad pojkar har. Jag skulle avslutningsvis gärna se mer forskning kring vilka men barn med separationsångest kan få.