Läs- och skrivsvårigheter/dyslexi orsakar människor lidande i form av dåligt självförtroende och har ofta blivit ansedda som dumma. I min undersökning tar jag reda på om pedagogerna anser att barn med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi får tillräckligt med hjälp i skolan. Jag gör intervjufrågor som jag ställer till en specialpedagog och till två klasslärare för år 1 till 3, som arbetar under olika förhållanden. I resultatet har jag fått fram att det är positivt med extra hjälp. Uppmuntran är mycket viktigt för barn med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi och detta arbetar lärarna mycket med på olika sätt. Diagnos har ingen betydelse för hur mycket hjälp en elev får. För barnet är det däremot viktigt med en diagnos. Barn med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi ser man redan vid sex års ålder, men de får oftast vänta tills de blir äldre för att få hjälp eftersom det inte finns pengar. Det finns mycket hjälpmedel som underlättar undervisningen för barn med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi. Som slutsats kom jag fram till att barn med läs- och skrivsvårigheter/dyslexi får all den hjälp som det finns möjligheter till, men önskan finns om större resurser. Då skulle hjälp kunna sättas in tidigare och det skulle underlätta för både lärare och elever.