Jag vill med min uppsats undersöka den etniska boendesegregationens rumsliga aspekter. Under de senaste åren har man kunnat höra allt mer mediala rapporteringar om den växande etniska boendesegregationen och bland annat dess medföljande invandrarbrottslighet, invandrararbetslöshet och bidragsberoende. Den etniska boendesegregationen anses alltså vara ett samhällsproblem med invandrare som inte är integrerade i det svenska samhället. Detta är ett problematiskt och komplicerat ämne, men det som jag anser vara viktigt är människors föreställningar om identiteter och kulturer. Jag syftar inte till att lösa alla problem med den etniska boendesegregationen, utan snarare att lyfta fram människors föreställningar om människor. I första hand vill jag jämföra människors (både svenskars och invandrares) rumsliga föreställningar om invandrare och deras boende med Karlstads Kommuns befolkningsstatistik, för att se om det finns en skillnad mellan föreställningarna om invandrarnas boende och det statistiska underlaget. Förutom detta vill jag undersöka föreställningarna om eventuella ”invandrartäta” områden i Karlstad, och om dessa föreställningar gör att invandrare ”förrumsligas” till vissa specifika bostadsområden. Jag använder mig främst av humanistisk ansats, eftersom jag vill ta reda på människors tankar om den eventuella etniska boendesegregationen i Karlstad. Det gör jag genom intervjuer. Statistiken används, grovt uttryckt, som en bild av verkligheten, och blir på så sätt ett komplement till intervjuerna, vilka alltså jämförs med den statistiska verkligheten. Jag inleder uppsatsens teorikapitel med en presentation av rashygien och biologisk rasism, som jag sedan kopplar till synen om ”de andra” och kulturrasism. Därefter går jag in på boendesegregationens rumsliga aspekter och dess orsaker, vilka senare kopplas till kultur och identitet. Kultur och identitet är komplicerade begrepp, vilka är svåra att entydigt definiera, men de påverkar människors föreställningar om andra människor. Ofta anses andra människors avvikande kultur vara anledningen till deras utanförskap. Detta leder mig fram till imaginär geografi, där avståndet mellan den normativa och den avvikande kulturen dramatiseras. På så sätt kan även ett rumsligt avstånd mellan människor skapas, genom att människor som tillhör den normativa kulturen väljer att bo på andra platser än människor med den avvikande kulturen, och omvänt. Resultaten visar först och främst att invandrare utgör 10,3 procent av befolkningen i Karlstads kommun, vilket är ungefär lika med rikets genomsnitt. Kronoparken, Gruvlyckan, Våxnäs och Rud är de fyra invandrartätaste stadsdelarna, där invandrarna utgör 27,5 procent av hela befolkningen i hela Kronoparken, 20,3 procent i Gruvlyckan, 17,6 procent i Våxnäs och 17,5 procent i Rud. Alla respondenter identifierade mycket riktigt Kronoparken som den stadsdel där det bor flest invandrare. På andra plats har de olika respondenterna oftast placerat Rud, medan endast en respondent identifierade alla fyra av de invandrartätaste stadsdelarna i Karlstad. När det gäller begreppet invandrare, avser det främst en person, eller snarare en man från Mellanöstern. Vidare sätts det delvis omedvetet likhetstecken mellan invandrare och flyktingar, där invandrare anses vara svaga. Etnisk boendesegregation uppstod på grund av att det fanns många tomma lägenheter i främst Kronoparken, och det var dit som invandrarna placerades. Men, något förenklat, fortsätter den etniska boendesegregationen att existera på grund av invandrarnas kulturella identitet, samtidigt som invandrare inte finner sin plats i det svenska samhället därför att deras kulturella identitet håller dem utanför.