Denna uppsats är en litteraturstudie vars syfte är att påvisa att berättelser och texter från andra kulturer är utmärkta pedagogiska redskap till religionsundervisningen och i detta fall hinduism. Dessa berättelser som hjälpmedel är till för att nå upp till läroplanens båda begrepp gällande saklighet och allsidighet. Då det idag många gånger i religionsundervisningen råder teoretiska och pedagogiska oklarheter gällande andra livsåskådningar än den kristna, behöver religionsundervisningen ta till andra metoder eller redskap utöver läroböckerna. Först i uppsatsen görs en tillbakablick där det didaktiska problemet behandlas, detta följs av att berättelserna sätts in i ett didaktiskt sammanhang för att visa att de behövs för att tillmötesgå läroplanens och kursplanens syften och mål. Sist i uppsatsen behandlas nio olika indiska berättelser, för att beskriva hinduism som religion, samt för att beskriva Indiens historia, kultur och natur. Dessutom behandlas texter i form av fabler och myter i syfte att kunna arbeta fram etiska och moraliska ståndpunkter i skolan. En slutsats av arbetet är att berättelser från andra kulturer utgör ett bra pedagogiskt hjälpmedel där eleverna får hjälp att vidga sin kunskapshorisont och på så vis får tyda och tolka sin egen och andras livssituation.