Sedan urminnes tider har dansen varit ett sätt för människan att uttrycka sin religiositet. Ställd inför en värld hon inte kunde förstå och utsatt för otaliga faror, sökte sig människan trygghet genom att uppoffra hela sin varelse till världsalltets skapare. Den religiösa dansen svarade an till ett flertal mänskliga behov: den gav trygghet, glädje och gemenskap och gav dessutom utlopp för upplevelser som sträckte sig bortom förståndet. Den religiösa dansen följde även med in i de tre världsreligionerna: islam, judendomen och kristendomen. Det är ur den judiska traditionen som kristen dans har sitt ursprung. Den fördömdes från och med 300-t och avtog sedan kraftigt. Det var inte förrän 1976, genom Bernard Wosien och hans dotters insatts, som den heliga kristna dansen fick nytt liv. Den har ändock fått motstå mycket kritik. Därför vill jag med detta arbete visa att dansen har en berättigad plats i gudstjänstfirandet. Detta görs genom en kortfattad historisk överblick och en beskrivning av själva företeelsen. Huvuddelen av uppsatsen utgörs emellertid av en dansteologi utarbetat av J. G. Davies. Hans inställning till dans inom det kristna sammanhanget är positiv. Det är hans (och min) förhoppning att tränga ner i dansens och gudstjänstens historia och mening, och skapa en förståelse för denna kreativa akt, som så fullständigt svarar an till så många av våra behov.