Uppsatsen undersöker hur den mänskliga ondskan i romanen Dvärgen gestaltas. Dvärgen som lever i fursten Leones italienska renässanshov kan ses som mänsklighetens ondska personifierad. Hans känslor består mestadels av hat, han njuter av krig och finner ingen mening med livet. Undersökningen visar att Lagerkvist använder mörker och ljus för att symbolisera det onda, dolda kontra det goda, medvetna hos människan. Så skildras dvärgen oftast i mörker, medan fursten förknippas med ljus. Människans och ondskans behov av makt är också ett ämne som utreds i uppsatsen. Vid en undersökning av den mänskliga blicken som maktmedel, framgår att blicken är ett hot mot den som blir betraktad. Blicken avslöjar den mänskliga ondskan, och blir därmed ett hot mot ondskans existens. Också den krigiska, destruktiva sidan hos människan undersöks. Det främsta beviset på mänsklighetens destruktiva läggning är att dvärgen älskar att kriga för själva handlingens och dödandets skull. Han älskar kriget så till den grad att han faktiskt gråter när det är över. Avslutningsvis behandlar uppsatsen den mänskliga ondskans beständighet. Dvärgen sitter fastkedjad i borgens fängelsehåla, fullt övertygad om att han åter ska komma till användning. Slutsatsen blir därmed att den mänskliga ondskan i romanen Dvärgen inte går att förinta.