Denna uppsats är en jämförande studie i skildringarna av kärleksakten i Natt i marknadstältet (1957) och Gilla gång (1958) av Lars Ahlin (1915-1997) och Prästkappan (1963) och Grottmannen (1977) av Sven Delblanc (1931-1992). I dessa romaner är kärleksakterna tematiskt viktiga, och de leder läsaren till fler tolkningar än den rent realistiska. Vad vill författarna kommunicera med de erotiska skildringarna? Mitt syfte är att presentera och tolka dessa kärleksakter i Ahlins och Delblancs texter. Jag ställer även skildringarna mot varandra i syfte att belysa likheter och skillnader dem emellan. Rent språkligt uppvisar de likheter som föranleder en diskussion kring så kallade topoi. Dessutom har gestaltningarna av samlagen paralleller till brudmystik och mötet mellan Gud och människa. Även här är det jämförande momentet viktigt. Ännu en tolkning följer efter den mystika, nämligen en metapoetisk. Handlar gestaltningarna av kärleksakten kanske ytterst om konstens villkor och uppgift? Är mötet mellan de älskande i själva verket analogt med mötet mellan författare/text och läsare, och i så fall hur? Slutligen utreder jag hur Ahlin och Delblanc förhåller sig till varandra estetiskt, utifrån deras respektive gestaltningar av kärleksakten. Genom att ta min utgångspunkt i just de erotiska skildringarna, är det min förhoppning att kunna påvisa väsentliga drag i deras olika syn på konst och estetik. Vissa likheter framträder mellan författarnas skildringar av de älskandes möte, men främst rör det sig om skillnader. Lugn, självförverkligande, fruktbarhet och närvaro i tid och rum står i centrum hos Ahlin. Här blir kärleksakten en metafor för arbetet. Hos Delblanc handlar det om jagupplösning, fruktlöshet och befrielse från tid och rum. Samlaget är en flyktmetafor, en mystik extas. Författarnas bruk av topoi, alltså klichéer, visar på deras medvetenhet om allt språks oförmåga att uttrycka den starka upplevelse som kärleksakten är. Inom brudmystiken hos Johannes av Korset återfinns dessa topoi, då det även här är fråga om upplevelser av outsäglig art. Trots att Johannes av Korset gestaltar ett själsligt och inte ett kroppsligt möte, tycks det föreligga en analogi mellan människors möte och mötet mellan Gud och människa. Här sker således en sakralisering av kärleksakten. De största likheterna med brudmystiken finns hos Delblanc. Slutligen konstateras att kroppars möte gestaltar hur text blir möte. Hos Ahlin blir läsaren en medskapare, som utför ett fruktbart arbete med texten här och nu. Även hos Delblanc är läsarens medskapande centralt, men liksom samlaget präglas också estetiken av fruktlöshet, sterilitet och icke förverkligade möjligheter. Ahlin är följaktligen optimisten och Delblanc pessimisten. Den paradoxala slutsatsen är att Ahlin, trots tron på ett hinsides, i sin estetik liksom i skildringen av kärleksakten betonar närvaron i tid och rum. Delblanc däremot, som inte trodde på en själens odödlighet, söker ändå kommunicera upplevelsen av en sannare verklighet i såväl erotik som estetik.