Anne Charlotte Leffler (1849-1892) skrev samhällskritisk litteratur i det moderna genombrottets anda, men avlägsnade sig med sitt sista verk Kvinnlighet och erotik II (1890) från den så kallade tendenslitteraturen. Romanen skildrar det erotiska känslolivet, och till skillnad från författarinnans tidigare verk med erotiska inslag placeras erotiken i centrum för framställningen och har inte ett samhällskritiskt syfte. Det är psykologin och den estetiska framställningen som är det viktiga. Erotik skildrades vid denna tid överlag med tendens, och om så inte var fallet mynnade skildringen ut i tragedi. I Kvinnlighet och erotik II skildras erotiken positivt och fördomsfritt och betraktas som ett ämne i sig berättigat till konstnärlig behandling. Syftet med uppsatsen är att undersöka hur Leffler skildrar erotik, samt framhålla romanen som något nytt i hennes författarskap och hela den svenska litteraturen. Först jämförs Kvinnlighet och erotik II med Lefflers tidigare erotikskildringar. Sedan görs en analys av psykologin och estetiken i romanen. Därefter kan den jämföras med tidens nya litterära strömningar. Den visar sig följa det program som Verner von Heidenstam proklamerade, enligt vilket den problemfokuserade tendenslitteraturen skulle ersättas av en estetiskt inriktad litteratur. Dessutom finns inslag av dekadens, vilken var föga utbredd i sekelslutets Sverige.