I denna uppsats lyfts Birgitta Trotzigs kvinnoskildring fram i En berättelse från kusten (1961) och Dykungens dotter (1985). I båda romanerna skildras kvinnan som lidande, förtryckt och som offer. Hon står under en nödvändig och tvingande sexuell drift som drar henne nedåt och hon är ständigt på drift i ett mållöst sökande. Men finns det något som kan befria den driftbundna kvinnan och finns någon motkraft till det våldsamma? I uppsatsens första del analyseras skildringen av den nödvändiga sexuella driften och kvinnans irrande och sökande som drar henne nedåt i en tillvaro i mörker. Det är även makten, massan och maskinen med dess ordningar och övertag som håller kvinnan nere. I uppsatsens andra del redogörs för möjligheterna; den nya ljusa värld som uppstår vid barnets födelse och den befrielse som är möjlig genom nåden. Den dömda och utsatta kvinnan ska komma att bli stark och gudomlig i Trotzigs gestaltade värld. I Trotzigs båda romaner blir det tydligt att fallet nedåt och tillvaron i mörker är förutsättningen för nåden, ljuset och befrielsen. I de tvingande och nödvändiga drifterna, och i de förtryckande makterna i Trotzigs skildrade värld finns befrielsens och möjlighetens villkor för kvinnan.