Denna uppsats syfte är att lyssna på några av berättarrösterna i Eyvind Jonsons Hans nådes tid och sätta dem i ett postmodernt sammanhang. I romanen återges en historia sedd ur främst tre berättares synvinklar och då de återberättar varandras historier tycks det råda en hierarki mellan dem. Med denna utgångspunkt sätter jag upp en teoretisk ram av postmoderna tänkare och deras filosofiska rötter och ser hur postmodernismen ser på möjligheten att efterbilda verkligheten. Den postmoderna diskursteorin får stort utrymme där Jacques Derrida och Jean-Francois Lyotard främst ser sättet att förklara historien på som viktigare än om historien i sig är korrekt återberättad. I fokus ligger även Bo G Janssons avhandling om de postmoderna dragen i Hans nådes tid som trots postmodernismens problematiska förhållande till verkligheten ändå menar att en berättare har tolkningsföreträde för en annan. I polemik mot Jansson leder diskussionen till en nedbrytning av berättarhierarkin där varje återberättare ligger på samma plan i förhållande till historien, eller ’det som egentligen hände’. Slutligen visar denna ståndpunkt, med exempel ur Hans nådes tid, att historien inte heller kan avslutas på ett tillfredsställande sätt utan är dömd att ständigt återberättas i nya men knappast sannare former.