Uppsatsens syfte är att undersöka hur begreppen heligt och profant skildras i Birgitta Trotzigs roman De utsatta. En legend (1957) och visa på hur de sammanblandas. Trotzig låter i sin roman det heliga kränkas och det profana sakraliseras. Mötet med Gud sker först efter utblottelse och förnedring. Begreppen heligt och profant diskuteras utifrån ordbokens definition samt med hjälp av tänkarna Mircea Eliade och Simone Weil. Därefter undersöks spår av Eliades och Weils definitioner av heligt i Trozigs roman. Uppsatsen tar även upp andra sätt genom vilka Trotzig sammanblandar och vänder på det heliga och det profana. Bland annat diskuteras blickens betydelse i romanen, intertextuella samband med en helgonlegend samt bibelcitat och –allusioner.