I min uppsats har jag valt att behandla Torgny Lindgrens Pölsan (2002). Mitt syfte med uppsatsen är att se om verkligheten kan ordnas som konst eller om priset för en sådan handling blir för högt. Går det att bringa reda i det kaos som livet faktiskt är, eller måste vi offra alltför mycket? Går det att finna tillvarons kärna, ”guldet”, och den ”ultimata pölsan”? För att kunna förstå och analysera Pölsan använder jag mig av Ljuset (1987), också skriven av Torgny Lindgren. Min huvudsakliga litteratur är Anders Tyrbergs Anrop och ansvar (2002) och Ingela Pehrsons Livsmodet i skrönans värld (1993), som båda behandlar Ljuset. Jag börjar uppsatsen med resuméer av Pölsan och Ljuset. Sedan gör jag en jämförelse av de båda romanerna, där jag jämför sjukdomstemat, som är genomgående i de båda romanerna. Jag jämför också några av de figurer som dyker upp i romanerna och som uppvisar en hel del likheter. I nästa avsnitt skriver jag om metafiktionen i romanerna, om vad det innebär och hur den gestaltar sig. Avsnittet handlar till stor del om romanfigurerna och deras medvetenhet om att de är romanfigurer instängda i en skröna. Avsnittet därefter behandlar motsatserna berättelse och skröna och jag delar in berättandet i en skapande, en ordnande och en selekterande handling. Mycket handlar om romanfigurernas försök att ordna tillvaron genom att berätta. Vad jag slutligen kommer fram till är, att man måste offra för mycket om tillvaron ska ordnas. En konstnär kan omöjligt få med allt på en tavla, det vill säga allt som vi kan se när vi till exempel tittar ut genom fönstret. Likaså kan en författare aldrig få med allt i en text. Han kan inte skriva om alla ljud vi hör eller alla lukter vi känner och så vidare. Jag avslutar min uppsats med samma rad ur en dikt av Rilke, som jag börjar inledningen med.