Syftet med denna uppsats är att undersöka hur Edgar Allan Poes välkända dikt ”The Raven” fungerar som intertext i Agneta Pleijels roman Lord Nevermore. Dikten fungerar som intertext på två plan i romanen – dels tematiskt och dels på kompositionsplanet. I uppsatsens första del diskuterar jag slutets betydelse för en text, och här jämförs romanens sista sidor med diktens sista strof. I uppsatsens andra del diskuteras hur diktens upprepade ”Nevermore” fungerar som intertext genom romanens många olika repetitioner, och vilken effekt och betydelse dessa repetitioner har. Förutom ”The Raven” och Poes essä ”The Philosophy of Composition” – där han mycket detaljerat beskriver diktens tillblivelse – som huvudsakligt material till uppsatsen används också Peter Brooks text Reading for the Plot: Design and Intention in Narrative. Det visar sig nämligen att Poes och Brooks tankegångar uppvisar en hel del likheter: repetitionens effekt och betydelse, textens intention och design – som är delar av Brooks omfattande plot-begrepp – och hur texten kan läsas och förstås först utifrån slutet. Slutligen diskuteras hur romanen går emot diktens statiska ångest- och skräckladdade slut genom att helt enkelt ta ”The Raven” ett steg längre. Nyckelord: intertext, korpen, repetition, upprepning, dödsbegär, drivkraft