Uppsatsen behandlar minnets funktion i Agneta Pleijels debutroman Vindspejare. Samtidigt som minnesbilderna utgör utgångspunkten och grunden för romanen skapar de också problem. Författarinnan har svårigheter med att låta något så fattigt och innehållslöst som språket beskriva den sanning som själva minnesbilden representerar. Omformningen från bild till språk innebär för henne en förvanskning av sanningen. Mitt första kapitel, ”Minnet som bild, bilden som sanning”, handlar om hur hon med stor vånda använder sina minnesbilder i sitt skrivande för att slutligen på någon nivå komma över det hinder språket innebär. I kapitlet som följer, ”Minnet som identitetsformation”, vill jag visa hur Pleijels minnen, som är en del av hennes identitet både som person och konstnär, hjälper henne att förverkliga sig själv. Uppsatsen innehåller, förutom nämnda kapitel, en inledning följd av en kortare sammanfattning av romanen. I den avslutande diskussionen jämför jag Pleijels syn på sanningen som subjektiv och det visuella som främsta konstnärliga uttryck med Platons ”Den underjordiska grottan”, där sanningen tvärtom är objektiv och konstnären en suspekt typ. Jag reser också frågan om en bild överhuvudtaget kan existera utan ord; om en upplevelse eller känsla kan vara sann om man inte tillför språk som ger dessa mening.