Göran Tunström är en mycket mångbottnad författare. Hans romaner innehåller en väv av myter och bibliska anspelningar, vilket leder fram till att Tunström presenterar sina grundtankar i en rad välskrivna romaner. Ett centralt motiv i Tunströms författarskap är resandet. I ett flertal romaner använder han resan som ett tema att karaktärisera sökandet av en meningsfull tillvaro i livet. Vid tidig ålder förlorade Tunström sin far och hans liv splittrades. Hans författarskap har kommit att speglas av denna förlust i unga år.Genom ett antal böcker genom åren har Tunström själv sökt återskapa det meningsfulla i livet genom sitt berättande. Resandet i Tunströms böcker ter sig inte bara som en resa till det yttre utan kan även ses som en resa i en människas inre. En grundtanke hos Tunström är att det krävs död för att skapa liv. Den här grundtanken tar form i författarskapet som en resa i en nedstigande rörelse till en "underjord" för att därefter lyftas uppåt mot "jordytan" igen. Denna U - rörelse av karaktärernas resor i sin inre underjord kan liknas vid en antik myt; myten om Orfeus och Eurydike. Myten handlar till det yttre om en resa i underjorden och Tunström har tagit fasta på dess likhet i sitt författarskap. Vad Tunström har gjort är att låta myten och dess karaktärer representera förlusten av olika existentiella och psykologiska behov för en människas inre resa, i en mytens underjordisk resa. Jag imponerades av Tunströms sätt att överföra myten till karaktärerna och vill i den här uppsatsen undersöka hur han använder sig av den orfiska resan i sina romaner. De böcker jag har valt att behandla i min uppsats är De heliga geograferna (1973), Guddöttrarna (1975), Juloratoriet( 1983), Tjuven (1986)