Göran Tunströms roman Juloratoriet (1983) är en roman som ställer stora och tunga frågor om människovarandets villkor och vad det egentligen är att leva. Dessa frågor är ständigt återkommande genom Tunströms författarskap. I uppsatsen har jag försökt visa hur Tunström, berättartekniskt, förmedlar sin livssyn i romanen. Urtillståndet för Tunströms författarskap är total splittring och önskan om att skapa liv i det döda. Genom byggnads- och resesymbolik, låter Tunström jagberättaren skapa heliga rum, det vill säga en nyskapad värld där ordning råder. Byggnadssymboliken visar människans bundenhet till sitt förflutna, sin historia. Genom att symboliskt bygga hus, katedraler, återskapas det förlorade kosmos. Fiktionsgestalternas mytiska resor tydliggör individuationsprocessen hos gestalterna. Genom att spegla Tunströms text mot myterna tydliggörs den existentiella mognadsprocessen hos karaktärerna. Resans mål är det mänskliga mötet, blickars möte. Tunström menar att vi finns till enkom i relation till andra; vi är varandras skulptörer. Blickarnas möte samverkar således med berättelsens ordning.